Detta kanske kommer som en chock för de flesta av er, men jag är faktiskt inte skotte längre. Nix.
Eweiskottland har försvunnit och är numera Sveriges snällaste Stockholmare.
P.S. Nya bloggen finns här och är lagd åt det lite mer mer seriösa hållet. D.S.
tisdag 25 augusti 2009
lördag 27 juni 2009
Turister och impulshandlanden
Nu är Linn och Stina här! Vi är glada och nöjda och har tillbringat dagen med att utforska staden. Vi har lekt turister och fotat en massa typiskt skotska saker och gått in och ut ur intressanta byggnader. Vi har även hunnit med en del shopping! Mer planeras imorgon.
I morse, när vi gick där gatan fram, med pengar i fickan och centrum som mål, så började vi prata om tatueringar. Vi sade - lite på skoj och lite på allvar - att vi alla tre borde tatuera något litet att ha som minne från resan*. Sen pratade vi inte mer om det tills vi, lite senare på dagen, kom in i en klädbutik som vi upptäckte hade en tatueringsstudio i källaren. Då kunde vi självklart inte motstå frestelsen att kika lite i pärmarna som fanns där. En sak ledde till en annan och nu har jag en liten blomma på foten. Den är fin. Linn och Stina ska vänta tills på tisdag för att se om pengarna räcker (vilket de bör), sedan blir deras kropp också en blomma rikare. Impuls? Ja. Nöjd? Ja. Kommer mamma bli arg? Ja.
*Deras resa, min hemstad (just nu iallafall, blir ju nordbo igen på onsdag).
I morse, när vi gick där gatan fram, med pengar i fickan och centrum som mål, så började vi prata om tatueringar. Vi sade - lite på skoj och lite på allvar - att vi alla tre borde tatuera något litet att ha som minne från resan*. Sen pratade vi inte mer om det tills vi, lite senare på dagen, kom in i en klädbutik som vi upptäckte hade en tatueringsstudio i källaren. Då kunde vi självklart inte motstå frestelsen att kika lite i pärmarna som fanns där. En sak ledde till en annan och nu har jag en liten blomma på foten. Den är fin. Linn och Stina ska vänta tills på tisdag för att se om pengarna räcker (vilket de bör), sedan blir deras kropp också en blomma rikare. Impuls? Ja. Nöjd? Ja. Kommer mamma bli arg? Ja.
*Deras resa, min hemstad (just nu iallafall, blir ju nordbo igen på onsdag).
måndag 22 juni 2009
Ensammast
Nu är jag ensammast i världen igen. Mamma + systrar åkte just härifrån. De var här i en vecka och vi hann göra följande:
Tisdag: Rundtur på staden, lite shopping.
Onsdag: Åkte till Glasgow, mycket shopping.
Torsdag: Jag jobbade. Gick på Museum of Childhood.
Fredag: Jag jobbade. Midsommarfirande på svensk pub.
Lördag: Jag jobbade. Filmkväll med några vänner.
Söndag: Bergsbestigning och Zoobesök.
Måndag (idag): De åkte hem. Jag tröstäter nachos och ser på film.
Nu är jag ensam i 4 dagar, och jag jobbar alla. Fredag är min sista dag på jobbet (egentligen lördag, men är fräck och sjukanmäler mig då hehehehe) och den kvällen kommer Linn och Stina! TJOHO! Längtar!
Tisdag: Rundtur på staden, lite shopping.
Onsdag: Åkte till Glasgow, mycket shopping.
Torsdag: Jag jobbade. Gick på Museum of Childhood.
Fredag: Jag jobbade. Midsommarfirande på svensk pub.
Lördag: Jag jobbade. Filmkväll med några vänner.
Söndag: Bergsbestigning och Zoobesök.
Måndag (idag): De åkte hem. Jag tröstäter nachos och ser på film.
Nu är jag ensam i 4 dagar, och jag jobbar alla. Fredag är min sista dag på jobbet (egentligen lördag, men är fräck och sjukanmäler mig då hehehehe) och den kvällen kommer Linn och Stina! TJOHO! Längtar!
måndag 8 juni 2009
Ensamhet och antagningsbesked
Idag är jag ensammast i världen. Joe, Henrik och Anders har nämligen åkt hem. Nu är jag helt ensam i en vecka, sedan kommer glada familjen och stannar i en vecka. När de har åkt hem kommer Linn och Stina och myser med mig, och sedan åker vi tre hem samtidigt den 1a Juli.
Övriga nyheter är att jag kom in på skolan, som ni säkert inte ens visste att jag ansökt till. Jag hade nämligen tänkt hålla det hemligt tills jag fått antagningsbeskedet, men eftersom jag (och mamma) har lite svårt att hålla hemlisar hemliga så gick ju det åt helvete och nästan alla jag känner vet om allt. Hursomhelst, idag kom antagningsbeskedet och JA jag kom in. Stockholm till hösten. Rumskamrat?
Övriga nyheter är att jag kom in på skolan, som ni säkert inte ens visste att jag ansökt till. Jag hade nämligen tänkt hålla det hemligt tills jag fått antagningsbeskedet, men eftersom jag (och mamma) har lite svårt att hålla hemlisar hemliga så gick ju det åt helvete och nästan alla jag känner vet om allt. Hursomhelst, idag kom antagningsbeskedet och JA jag kom in. Stockholm till hösten. Rumskamrat?
torsdag 4 juni 2009
London osv
Som ni nog förstår så överlevde jag alltså äventyret i London. Med tyngre väska än jag lämnat Edinburgh med, borttappad röst och några glada minnen ramlade jag ut ur bussen i söndags kväll. Glada stod Joe och Anders och väntade på mig, exalterade över att få höra min historia:
I torsdags hoppade jag glatt på bussen mot London. Den avgick 22:00 och anlände 06:30. Under hela den tiden varken sov eller åt jag, dels för att jag hade en sovande kvinna på min axel, och dels för att jag inte orkade. Med andra ord var jag alltså ganska sliten när bussen nådde sitt mål. Efter att ha frågat mig vägen fram till Liverpool street, där Sarah och Vickan mötte upp mig, tog vi bussen hem till dem och sov. SOV. Det var skönt.
Vid 12-tiden väcktes vi av goda nyheter och bestämde oss för att göra av med lite pengar girl-style: Shopping. Vi tog en buss till Oxford street och kastade oss in i butik efter butik, blev trampade på (och sparkade på), och några pund fattigare. Sen åt vi vegetarisk thailändsk buffé, innan vi slutligen återvände hem till tjejernas studentlägenhet. Där drack vi billig kokosnötslikör och bytte om för att gå på en av krogarna som låg i närheten. En dryg bartender, en fyllepizza och många skratt senare ramlade vi ner i Vickans säng och sov. En stund.
För nästa dag (lördag, alltså) skulle vi upp tidigt för att åka till Camden och markanden där. Solen sken och vi strosade runt bland stånden (haha, stånd....) och gjorde av med lite mer pengar. Inte så jättemycket, dock. Sedan var det återigen kokosnötslikör som gällde, men denna gång var vi fler; Sarahs kompis Frida och hennes kusin Agnes hade nämligen anlänt från Sverige. Någon sa "Klubb" och någon sa "Dansa", och med de orden i bakhuvudet var vi plötsligt på väg in mot centrum för att försöka oss på detta. Det var mindre lyckat, dock, eftersom en ljugande inkastare lurade in oss på ett trång och jobbigt ställe, som vi inte hade lust att stanna på någon längre tid. Hem igen, alltså.
På söndagen klev jag upp klockan 8 och tog mig tillsammans med Sarah fram till stationen där bussen släppt av mig två dagar tidigare. Som tur var fick jag sitta ensam första delen av resan, och hann somna ganska skönt. Men plötsligt vaknar jag av att en tjock tant - utan ett ords förvarning - landar på mitt höftben, så resten av resan var det bara att trängas med henne.
Som ni alltså förstår har jag haft en ganska trevlig storstadshelg, och tackar brudarna för det <3
I torsdags hoppade jag glatt på bussen mot London. Den avgick 22:00 och anlände 06:30. Under hela den tiden varken sov eller åt jag, dels för att jag hade en sovande kvinna på min axel, och dels för att jag inte orkade. Med andra ord var jag alltså ganska sliten när bussen nådde sitt mål. Efter att ha frågat mig vägen fram till Liverpool street, där Sarah och Vickan mötte upp mig, tog vi bussen hem till dem och sov. SOV. Det var skönt.
Vid 12-tiden väcktes vi av goda nyheter och bestämde oss för att göra av med lite pengar girl-style: Shopping. Vi tog en buss till Oxford street och kastade oss in i butik efter butik, blev trampade på (och sparkade på), och några pund fattigare. Sen åt vi vegetarisk thailändsk buffé, innan vi slutligen återvände hem till tjejernas studentlägenhet. Där drack vi billig kokosnötslikör och bytte om för att gå på en av krogarna som låg i närheten. En dryg bartender, en fyllepizza och många skratt senare ramlade vi ner i Vickans säng och sov. En stund.
För nästa dag (lördag, alltså) skulle vi upp tidigt för att åka till Camden och markanden där. Solen sken och vi strosade runt bland stånden (haha, stånd....) och gjorde av med lite mer pengar. Inte så jättemycket, dock. Sedan var det återigen kokosnötslikör som gällde, men denna gång var vi fler; Sarahs kompis Frida och hennes kusin Agnes hade nämligen anlänt från Sverige. Någon sa "Klubb" och någon sa "Dansa", och med de orden i bakhuvudet var vi plötsligt på väg in mot centrum för att försöka oss på detta. Det var mindre lyckat, dock, eftersom en ljugande inkastare lurade in oss på ett trång och jobbigt ställe, som vi inte hade lust att stanna på någon längre tid. Hem igen, alltså.
På söndagen klev jag upp klockan 8 och tog mig tillsammans med Sarah fram till stationen där bussen släppt av mig två dagar tidigare. Som tur var fick jag sitta ensam första delen av resan, och hann somna ganska skönt. Men plötsligt vaknar jag av att en tjock tant - utan ett ords förvarning - landar på mitt höftben, så resten av resan var det bara att trängas med henne.
Som ni alltså förstår har jag haft en ganska trevlig storstadshelg, och tackar brudarna för det <3
tisdag 26 maj 2009
Att säga upp sig
Idag började dagen med att J sade upp sig från jobbet.
Därifrån utvecklades dagen vidare till att jag - efter mycket om och men (och många "eh":n och "öh":n) också lyckades säga upp mig.
Jobbar 4 veckor till, sen är jag fri. Och med frihet kommer Sverige.
Fast nu när Joel kom tillbaka till lägenheten och påminde mig om IPRED och FRA-lagarna så är jag inte så pepp på att komma hem längre. Men ni behöver inte oroa er, jag kommer nog ändå. Ett tag iallafall.
FÖRESTEN SÅ ÄR JAG MYCKET GLAD IDAG OCH LITE LEDSEN OCKSÅ FÖR DET HÄNDE EN SAK FÖRUT
Därifrån utvecklades dagen vidare till att jag - efter mycket om och men (och många "eh":n och "öh":n) också lyckades säga upp mig.
Jobbar 4 veckor till, sen är jag fri. Och med frihet kommer Sverige.
Fast nu när Joel kom tillbaka till lägenheten och påminde mig om IPRED och FRA-lagarna så är jag inte så pepp på att komma hem längre. Men ni behöver inte oroa er, jag kommer nog ändå. Ett tag iallafall.
FÖRESTEN SÅ ÄR JAG MYCKET GLAD IDAG OCH LITE LEDSEN OCKSÅ FÖR DET HÄNDE EN SAK FÖRUT
måndag 25 maj 2009
Bestämmelser
Nyaste regeln på HoF: "No water on the shop floor!", en regel som alla - liksom mot alla andra regler - självklart bryter mot.
Det är alltså egentligen tänkt att vi ska dö av vätskebrist.
En sak till: Joe har fått jobbet tillbaka :)
Det är alltså egentligen tänkt att vi ska dö av vätskebrist.
En sak till: Joe har fått jobbet tillbaka :)
söndag 24 maj 2009
£24.49
Exakt så mycket tjänade Kaliko idag. Det motsvarar ca 300 svenska kronor. Eller en av våra tröjor, på rea. För det var precis vad jag sålde idag - en reatröja. Vad jag gjorde de övriga 5h och 58min tänker jag inte avslöja.
En bra grej, däremot, är att jag har köpt bussbiljett till London och åker på torsdag!
En bra grej, däremot, är att jag har köpt bussbiljett till London och åker på torsdag!
söndag 17 maj 2009
Befodran?
Igår fick S sparken. Hon var den enda på jobbet som hade ett heltidskontrakt, och igår sparkade de henne på grund av att de ansåg att hon inte skötte jobbet. Vilket egentligen är skitsnack för hon gjorde varken mer eller mindre än någon annan. Som ni kanske har förstått så är det ingen fartfylld galleria jag jobbar i, och när det inte finns några kunder händer det lätt att man bara står och snackar skit med resten av personalen istället. (Rättelse: mer än halva dagen går åt till detta, cheferna kan faktiskt vara de som skvallrar mest). Tricket är bara att inte bli påkommen. Att se upptagen ut. Det misslyckade S med, och nu är hon borta. Och någon måste ju ta hennes plats. Och jag har en liiiiiiiiiiiten känsla av att de kommer att fråga mig. Och jag vill inte. Aldrig. 30 timmar i veckan är mer än nog på detdära gudsförgätna stället.
Man skulle ju bara kunna säga "Nej" när (om) de frågar, för ett nej är ju alltid ett nej, och de accepterar nog att jag inte vill. Men då kommer vi till mitt nästa problem: Uppsägningen. Om de nu frågar mig om tjänsten - och jag svarar nej - så är ju det också ett utmärkt tillfälle att nämna att jag hursomhelst tänker sluta. Men
MEN
Jag är extremt konflikträdd och vill egentligen inte säga någonting förrän någon vecka innan jag åker, för jag misstänker att en uppsägning kommer att påbörja en viss särbehandling av mig, eftersom det inte direkt är några idealmänniskor jag jobbar med (med vissa undantag förstås). Faktum är att "mobbningen" av J på jobbet har eskalerat, och hon tänker sluta så fort hennes provanställning är slut (om tre veckor ungefär).
Nu kanske det egentligen är så att de inte ens tänker fråga mig. Jag kanske har tagit åt mig lite väl mycket av det beröm jag fått tidigare, och sitter här och oroar mig för saker som aldrig kommer att ske. Jag hoppas verkligen att så är fallet.
Man skulle ju bara kunna säga "Nej" när (om) de frågar, för ett nej är ju alltid ett nej, och de accepterar nog att jag inte vill. Men då kommer vi till mitt nästa problem: Uppsägningen. Om de nu frågar mig om tjänsten - och jag svarar nej - så är ju det också ett utmärkt tillfälle att nämna att jag hursomhelst tänker sluta. Men
MEN
Jag är extremt konflikträdd och vill egentligen inte säga någonting förrän någon vecka innan jag åker, för jag misstänker att en uppsägning kommer att påbörja en viss särbehandling av mig, eftersom det inte direkt är några idealmänniskor jag jobbar med (med vissa undantag förstås). Faktum är att "mobbningen" av J på jobbet har eskalerat, och hon tänker sluta så fort hennes provanställning är slut (om tre veckor ungefär).
Nu kanske det egentligen är så att de inte ens tänker fråga mig. Jag kanske har tagit åt mig lite väl mycket av det beröm jag fått tidigare, och sitter här och oroar mig för saker som aldrig kommer att ske. Jag hoppas verkligen att så är fallet.
måndag 11 maj 2009
Sverigebesök
- Idag kommer Anders
- Idag fyller Joe år
- Nästnästa helg åker jag till London
- Den 8 juni åker Joe och Henrik tillbaks till Sverige
- Den 15 juni kommer mamma + syster + syster + systers pojkvän
söndag 3 maj 2009
"Det ordnar sig...?"
Jaha, så har mitt måtto plötsligt fått ett frågetecken på slutet. Hädanefter måste jag låta rösten gå upp en oktav när jag uttalar det sista ordet i min favoritmening.
Joe fick sparken förra veckan, sådär en månad innan han tänkt åka hem. Anledningen till detta var att det lilla bageriet som han jobbade på förlorar pengar, och helt enkelt inte hade råd att ha kvar honom.
Dåligt.
Andra nyheter är att Anders kommer tillbaks till Skottland. Han bodde här med de andra förut, men hann åka hem innan jag kom hit. Men nu ska han alltså komma tillbaka och förgylla våran tillvaro med sitt fiolgnid.
Joe fick sparken förra veckan, sådär en månad innan han tänkt åka hem. Anledningen till detta var att det lilla bageriet som han jobbade på förlorar pengar, och helt enkelt inte hade råd att ha kvar honom.
Dåligt.
Andra nyheter är att Anders kommer tillbaks till Skottland. Han bodde här med de andra förut, men hann åka hem innan jag kom hit. Men nu ska han alltså komma tillbaka och förgylla våran tillvaro med sitt fiolgnid.
fredag 24 april 2009
"Det ordnar sig..."
Alla som känner mig vet att jag är en "det ordnar sig"-person. Det är min kontring till alla livets utmaningar och jag är ett levande bevis på att det fungerar (oftast).
Jag har haft ett litet dilemma när det gäller boende under sommarmånaderna (juli-augusti), eftersom jag - som nämnt - bestämt mig för att åka hem. Men hem är ju inte vart som helst, hem innebär ju helst Sundsvall, och vart ska man då bo? Det är ju ganska osäkert att jag lyckas få ett jobb någonstans, sådär mitt i sommaren när alla butiker redan anställt personal (jo, jag ska söka, men håller inga hopp uppe i dessa tider...).
Men så slog det mig att mormor och morfar inte kommer att använda sig av sitt hus i sommar, eftersom de har sommarstuga ute på Alnön. Så jag tog mod till mig och frågade och - Ja! Jag fick bo där! Tjoho.
Jag sa ju att det skulle ordna sig...
Jag har haft ett litet dilemma när det gäller boende under sommarmånaderna (juli-augusti), eftersom jag - som nämnt - bestämt mig för att åka hem. Men hem är ju inte vart som helst, hem innebär ju helst Sundsvall, och vart ska man då bo? Det är ju ganska osäkert att jag lyckas få ett jobb någonstans, sådär mitt i sommaren när alla butiker redan anställt personal (jo, jag ska söka, men håller inga hopp uppe i dessa tider...).
Men så slog det mig att mormor och morfar inte kommer att använda sig av sitt hus i sommar, eftersom de har sommarstuga ute på Alnön. Så jag tog mod till mig och frågade och - Ja! Jag fick bo där! Tjoho.
Jag sa ju att det skulle ordna sig...
måndag 13 april 2009
1234
Här i skottelandet händer det inte så mycket utöver det vanliga. Som ni säkert redan har gissat med hjälp av mina tidigare inlägg så upptas större delen av min tid av jobb, och resten tillbringar jag med att sova. MEN, mina damer och herrar, MEN - och detta är inte vilket men som helst, utan det är ett men med VERSALER!
MEN planer har satts i verket och beslut har fattats, och det är med glädje i rösten som jag meddelar att vi kommer hem. Svenskarna återvänder till fäderneslandet (tids nog).
"Va?!", säger ni då, "Varför fan då?!", och ja, det kan man ju undra. Edinburgh är vackert, speciellt nu framåt våren och sommaren, men hemlängtan tränger på och jag antar att de flesta redan har gissat sig till att jag inte trivs sådär superbra på jobbet.
För vissa andra i lägenheten har planen hela tiden varit att åka hem i juni, medans jag bara har sagt att "vi får se vad som händer". Nu har jag sett vad som hänt och kommit fram till vad jag vill göra, och det känns superbra även om jag inte tänker avslöja vad det är än.
Jag är fast på jobbet tills i mitten på juni någon gång, och vårat hyreskontrakt går ut den sista. Sen är det hemåt som gäller, så de som har lekt med tanken på att hälsa på mig härborta får göra det snart! Behöver jag säga att ni är mer än välkomna?
P.S. Jag råkade precis köpa en öland-roots biljett, och uppmanar nu alla andra att göra det också. D.S.
MEN planer har satts i verket och beslut har fattats, och det är med glädje i rösten som jag meddelar att vi kommer hem. Svenskarna återvänder till fäderneslandet (tids nog).
"Va?!", säger ni då, "Varför fan då?!", och ja, det kan man ju undra. Edinburgh är vackert, speciellt nu framåt våren och sommaren, men hemlängtan tränger på och jag antar att de flesta redan har gissat sig till att jag inte trivs sådär superbra på jobbet.
För vissa andra i lägenheten har planen hela tiden varit att åka hem i juni, medans jag bara har sagt att "vi får se vad som händer". Nu har jag sett vad som hänt och kommit fram till vad jag vill göra, och det känns superbra även om jag inte tänker avslöja vad det är än.
Jag är fast på jobbet tills i mitten på juni någon gång, och vårat hyreskontrakt går ut den sista. Sen är det hemåt som gäller, så de som har lekt med tanken på att hälsa på mig härborta får göra det snart! Behöver jag säga att ni är mer än välkomna?
P.S. Jag råkade precis köpa en öland-roots biljett, och uppmanar nu alla andra att göra det också. D.S.
söndag 5 april 2009
Danger Hank
Tänkte promota grabbarna lite:
Am - Live på Citizen Smith
Den unge lekaren - Live på Medina
Vandraren från Oxeby - Live på Citizen Smith
Viggen - Live på Citizen Smith
Filmade av: Mig! :)
Am - Live på Citizen Smith
Den unge lekaren - Live på Medina
Vandraren från Oxeby - Live på Citizen Smith
Viggen - Live på Citizen Smith
Filmade av: Mig! :)
fredag 3 april 2009
J.O.B.B
Ungefär såhär ser mitt liv ut just nu:
08:00 - Vaknar
09:00 - Går till jobbet
10:00 - Börjar jobba
14:00 - 45 min lunch
16:30 - 15 min rast
18:00 - Slutar
19:00 - Kommer hem, äter
22:00 - Somnar
Igår fick jag beröm. Min chef tyckte att jag var duktig och ville ge mig fler timmar. Hon vill att jag ska jobba så gott som heltid.
Tack, säger jag. Smickrande, visst, men vill jag?
Saker som är bra med att jobba:
Saker som är dåliga med att jobba:
*Är inte själv inblandad, men påverkas ändå. Det är två tjejer på jobbet som fryser ut en tredje. Hon talade om detta för en av cheferna som konfronterade dem, så nu pratar de inte med henne alls. Eftersom jag gör det så har de börjat ignorera mig också!
Fast det är klart, det finns inte direkt någonting annat att göra på jobbet än att snacka skit om folk.
09:00 - Går till jobbet
10:00 - Börjar jobba
14:00 - 45 min lunch
16:30 - 15 min rast
18:00 - Slutar
19:00 - Kommer hem, äter
22:00 - Somnar
Igår fick jag beröm. Min chef tyckte att jag var duktig och ville ge mig fler timmar. Hon vill att jag ska jobba så gott som heltid.
Tack, säger jag. Smickrande, visst, men vill jag?
Saker som är bra med att jobba:
- Inkomst
- Man har något att göra på dagarna
- Träffar folk
- Övar engelska
Saker som är dåliga med att jobba:
- Skitlön (£5,49/h, vilket motsvarar 66 SEK. Ingen OB)
- Man får aldrig sova ut
- Intriger på jobbet*
- Är upptagen jämt
*Är inte själv inblandad, men påverkas ändå. Det är två tjejer på jobbet som fryser ut en tredje. Hon talade om detta för en av cheferna som konfronterade dem, så nu pratar de inte med henne alls. Eftersom jag gör det så har de börjat ignorera mig också!
Fast det är klart, det finns inte direkt någonting annat att göra på jobbet än att snacka skit om folk.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Loch Ness
I helgen har Joes far och hans dam varit här. Vi passade på att göra en massa turistiga saker eftersom vi inte har hunnit med det än. Såhär har helgen sett ut:
Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.
Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)
Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.
Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.
Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)
Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.
onsdag 25 mars 2009
"Will you be using a House of Fraser card today?"
Jag tänkte försöka förklara vad ondska är. Det är invecklat och jag är inte säker på att jag kan förklara det på ett enkelt sätt, men jag tänkte försöka.
Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
- "Du får poäng på allt du handlar"
- "Snygg outfit - du kan köpa allt nu om du öppnar ett kort!"
- "Ibland får de som har kort extra rabatt"
- "Du kan handla med kortet online"
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
söndag 22 mars 2009
Tunng with Tinariwen
I helgen har brödernas pappa varit här. I Fredags tänkte vi gå ut en sväng och visa puben som grabbarna brukar spela på. Jag drack en (liten) öl innan vi gick ut, och sen bjöd Joe mig på en White Russian på puben. Tänkte liksom ta det lugnt eftersom jag började jobba klockan 9 dagen efter, så jag var hemma innan midnatt. Nästa dag försov jag mig tre timmar och var bakis hela dagen. Löjligt. Jaja, man får väl vad man förtjänar antar jag.
Igårkväll var det konsert! Var trött efter att ha jobbat hela dagen (trots min sovmorgon) och - som sagt - lite bakis, så danshumöret var kanske inte på topp, men hade det varit det så hade jag dansat! Ojojoj vad jag hade dansat.
Vi var tidiga dit, 10 minuter innan insläppet, så vi fick vänta länge på att någonting skulle hända, men man såg att det skulle bli kul med tanke på alla konstiga instrument som stod på scenen. Efter 1,5 timme var det dags för förbandet som var något slags soundsystem. Efter ytterligare en halvtimme klev Tinariwen upp på scen och spelade några introlåtar. Sen kom Tunng till deras assistans. Det var... experimentiellt, minst sagt! Men det var bra och det var vackert och det var jävligt trångt och varmt. Min favoritdel var när Tunng-gitarristen och ena Tinariwen-gitarristen duellerade. Det var rockenroll!
Igårkväll var det konsert! Var trött efter att ha jobbat hela dagen (trots min sovmorgon) och - som sagt - lite bakis, så danshumöret var kanske inte på topp, men hade det varit det så hade jag dansat! Ojojoj vad jag hade dansat.
Vi var tidiga dit, 10 minuter innan insläppet, så vi fick vänta länge på att någonting skulle hända, men man såg att det skulle bli kul med tanke på alla konstiga instrument som stod på scenen. Efter 1,5 timme var det dags för förbandet som var något slags soundsystem. Efter ytterligare en halvtimme klev Tinariwen upp på scen och spelade några introlåtar. Sen kom Tunng till deras assistans. Det var... experimentiellt, minst sagt! Men det var bra och det var vackert och det var jävligt trångt och varmt. Min favoritdel var när Tunng-gitarristen och ena Tinariwen-gitarristen duellerade. Det var rockenroll!
fredag 20 mars 2009
Swenglish
Svengelska är ett mycket spännande fenomen. Igår - efter att jag hade jobbat 10 timmar, och således pratat engelska hela dagen - hade vi lite filmmys hemma hos oss tillsammans med två Gävletjejer som bor här, ett kvarter ifrån oss ungefär. Efter att ha kastat ut mig meningar som "Because det var så" och "hahahaha that's kul" så insåg jag mitt handikapp och tyckte att det var lika bra att hålla käften.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
