Till Linn

En pund är ungefär 12 kronor :)

Loch Ness

I helgen har Joes far och hans dam varit här. Vi passade på att göra en massa turistiga saker eftersom vi inte har hunnit med det än. Såhär har helgen sett ut:

Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.

Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)

Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.

"Will you be using a House of Fraser card today?"

Jag tänkte försöka förklara vad ondska är. Det är invecklat och jag är inte säker på att jag kan förklara det på ett enkelt sätt, men jag tänkte försöka.

Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.

Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.

Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som

• "Du får poäng på allt du handlar"
• "Snygg outfit - du kan köpa allt nu om du öppnar ett kort!"
• "Ibland får de som har kort extra rabatt"
• "Du kan handla med kortet online"

osv.

Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.

En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.

I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.

Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.

Tunng with Tinariwen

I helgen har brödernas pappa varit här. I Fredags tänkte vi gå ut en sväng och visa puben som grabbarna brukar spela på. Jag drack en (liten) öl innan vi gick ut, och sen bjöd Joe mig på en White Russian på puben. Tänkte liksom ta det lugnt eftersom jag började jobba klockan 9 dagen efter, så jag var hemma innan midnatt. Nästa dag försov jag mig tre timmar och var bakis hela dagen. Löjligt. Jaja, man får väl vad man förtjänar antar jag.

Igårkväll var det konsert! Var trött efter att ha jobbat hela dagen (trots min sovmorgon) och - som sagt - lite bakis, så danshumöret var kanske inte på topp, men hade det varit det så hade jag dansat! Ojojoj vad jag hade dansat.
Vi var tidiga dit, 10 minuter innan insläppet, så vi fick vänta länge på att någonting skulle hända, men man såg att det skulle bli kul med tanke på alla konstiga instrument som stod på scenen. Efter 1,5 timme var det dags för förbandet som var något slags soundsystem. Efter ytterligare en halvtimme klev Tinariwen upp på scen och spelade några introlåtar. Sen kom Tunng till deras assistans. Det var... experimentiellt, minst sagt! Men det var bra och det var vackert och det var jävligt trångt och varmt. Min favoritdel var när Tunng-gitarristen och ena Tinariwen-gitarristen duellerade. Det var rockenroll!

Swenglish

Svengelska är ett mycket spännande fenomen. Igår - efter att jag hade jobbat 10 timmar, och således pratat engelska hela dagen - hade vi lite filmmys hemma hos oss tillsammans med två Gävletjejer som bor här, ett kvarter ifrån oss ungefär. Efter att ha kastat ut mig meningar som "Because det var så" och "hahahaha that's kul" så insåg jag mitt handikapp och tyckte att det var lika bra att hålla käften.

En dag.

Det är otroligt hur utmattad man kan bli av att bara stå bakom en kassaapparat en hel dag. Idag var min tredje heldag i rad, och det känns i hela kroppen. Längtar tills de har klarat ut schemat så att jag får mina 5 timmar om dagen, att jobba mycket får en att inse att fritid är värt mer än pengar. Kalla mig lat, men jag skulle aldrig orka ett heltidsjobb. Inte inom handels iallafall.

För tillfället är Joel i Sverige och fixar tanden, och han är osäker på om han kommer komma tillbaka. Mille åker hem om en vecka, och plötsligt var vi bara tre. Det är alltså ingen av er som känner för att bo i Edinburgh i 3 månader? (Jag är fullt seriös).

I detta nu befinner sig även min bror i Storbritannien, men vart och varför är för mig ett mysterium, någonstans i England har jag hört ryktats. Jag tycker allt att han kan pallra sig hit på en fika iallafall. Min Londonresa blev dessutom uppskjuten (obs! Inte inställd!) så att jag kommer till honom innan han åker hem verkar inte heller särskilt troligt. Nåja, jag tröstar mig med att smida hemliga planer så länge.

:(

Saker jag tänker på när jag saknar folk:

• Dendär gången Zandra försökte fota en hallucination
• Klassen utklädda till godisar
• Ölandroots 2008 (2009 to come!)
• Piknik vid en smutsig å
• Alla svordomar som skreks över sysalen
• Tisdagskvällar med chips och TV-tittande
• Bilresor med särskilda förhandsbrända CD-skivor, frustrerad chaufför, vilsekörningar och rökpauser var tionde minut
• Lägenheter lånade av "någons" släktingar som vi lovat att inte ha fest i men har ändå
• Cykla till Joe mitt i natten
• La Familia
• Vickys hembakta bullar, kaka, paj eller vad hon nu har hittat på
• Dendär gången när jag och Stina inte riktigt kände varandra men jag grinade på henne i en hel vecka
• "Puman" a.k.a "Llaman"

Jobb jobb jobb

Jobbet rullar på ganska bra törs jag säga efter en veckas slit. Det är inte sådär överdrivet mycket kunder i butiken så det kan bli lite långtråkigt ibland, men vad gör väl det. Mina 20 timmar i veckan har redan utökats till 25 på kontraktet, men nästa vecka och veckan efter jobbar jag så gott som heltid. Min chef är helskön och verkar kunna ge ledigt lite som man vill, bara man jobbar igen timmarna någon annan dag. Alltså blir nog Londontrippen av! Väntar på klartecken ifrån de andra brudarna bara, sen ska här bokas biljett!

Jag hatar Grant Management

Det största misstaget jag har gjort i mitt liv var att fylla i Grant Managements "Moving in easy application form" online. Jag orkar inte gå in på några detaljer, men det har kostat mig både tid och pengar, och så igår fick jag reda på att jag inte är tillåten att bo i lägenheten egentligen. Nehej, de har bara tagit (för mycket) pengar av mig i två månader nu. De kan dessutom inte ens se transaktionerna i sina papper, och vill därför kräva mig på mer pengar. Efter att ha slösat 10 pund på samtal till Nordea fick jag reda på att 1. JAG HADE RÄTT, och 2. punden har stigit i värde och jag vill inte ens tänka på vad min hyra är om man räknar i SEK.

Får någon av er som läser detta för er att flytta till storbritannien, hyr förihelvete inte av Grant Management.

Jo, föresten, Mille har bestämt sig för att flytta hem, någon som vill komma och ta hans plats? (Skojar inte)

Jåbba

För en vecka sedan var det osäkert om jag skulle få jobb eller inte...
Denhär veckan jobbar jag varje dag. Utom torsdag. Måndag, tisdag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Vilket i korta ord innebär mooooooney (ka-ching!). Jobbar man i klädbutik så har man oftast det stora privilegiet att få gratis kläder eftersom det är tänkt att man ska fungera som någon slags vandrande provdocka. Idag fick jag mina, 2 nederdelar och 4 överdelar (ska räcka i ett halvår är det tänkt, sen får jag 3 nederdelar och 4 överdelar till). Tack tack, säger jag och kånkar hem en kasse med kläder värda 4000 kronor.

Misshandel och Workshops

I fredags var jag på workshop inför mitt nya jobb. 9-16:30 var det sagt, men vi höll nog på fram till 17:30 med alla övningar. Det var minst sagt intensivt, så framåt 15-tiden var man mentalt död - det kändes precis som att vara tillbaka i skolan med andra ord.
På morgonen när vi blev insläppta i "klassrummet" så stod det ungefär 10 kassaapparater på rad där vi skulle öva att ta betalt med kort, med kontanter, göra returer osv. Luften i salen var lika dålig som i ett högstadieklassrum, så vid slutet av dagen - med en huvudvärk och 17/18 rätt på avlutningsquizen - blev jag jätteglad när Joe mötte upp mig och tog med mig till Number One Chinese Restaurant (gott, men dyrt).

När jag kom hem så var jag så trött så att jag gick och lade mig nästan på en gång. Grabbarna däremot drack lite öl och gick ut. Vid 1, när jag hade sovit ungefär 5 timmar, kom Joe och Henrik hem, men Mille och Joel var fortfarande kvar på krogen. En timme senare snubblar Joel in genom dörren, blodig, jättefull och panikslagen. Sen kommer Mille springandes och berättar vad som hade hänt:
De hade varit på väg hem och hade kommit till början på våran gata. Där hade det stått ett gäng på 2 killar och 2 tjejer, som Joel hade frågat om cigg. Ena killen hade visat en kniv så de började gå därifrån, men killen sprang ikapp Joel och knuffade in honom i en vägg. Mille sprang iväg och in hos en snäll kille som stod utanför sin port och rökte några gator bort, därifrån ringde han polisen. Sen hade Joel på något sätt tagit sig hem hit och efter en stund kom Mille också. De åkte till sjukhuset och kom tillbaks vid 9-tiden på morgonen. En trasig framtand, skadad käke, två blåögon och eventuellt en bruten näsa åkte han på. Helt oprovocerat.

OK

Jag fick jobbet.

Ewe löser världens problem, pt I

Nu när jag får briljera med mina engelskakunskaper dagligen så har jag upptäckt en stor brist i det svenska lärosystemet. Jag har fått lära mig glosor utantill en gång i veckan i 9 år. Jag har fått lära mig att böja verb och bända adjektiv. Jag har fått lära mig hur man ger vägdirektioner om någon frågar och att man alltid ska säga "please" efter varje mening, "för engelsmännen är väldigt artiga" (hah..). Jag har till och med fått lära mig att skriva sonetter på engelska, och med bara MVG:n i bagaget kändes det inte alls som någon utmaning att byta vardagsspråk. Men tji fick jag. Jag kan väl inte direkt påstå att det jag har fått lära mig på engelskalektionerna är helt meningslöst (bara lite), men jag lovar att jag har mer användning av vardagsspråket som jag har snappat upp ur amerikanska låtar och filmer, så kallad "evrri-däjj-inglish":
Om jag inte hade knarkat sönder Sex And The City, hur skulle jag då veta hur man beställer en drink på krogen (mamma, läs: Te på fiket) eller skvallrar om sex med kompisarna (mamma, läs Te på fiket)?
Om jag aldrig hade upptäckt Donnie Darko, hur skulle jag då ha fått lära mig att den vackraste ord-ihop-sättningen (föregående kan kanske vara den fulaste) på engelska är cellar-door?
Om jag aldrig hade lyssnat på Slipknot, hur skulle jag då veta att man förkortade "part" (del) "pt"?
Om jag aldrig hade sett pulp fiction, hur skulle jag då ha lärt mig att man bör citera bibeltexter innan man avrättar någon? Nej fy skäms skolan, skärpning!

Lösning 1: Skolstyrelsen läser detta och inser att det smartaste är att låta Engelska A bestå av filmtittning från och med nu (jag kan till och med lämna filmtips..).

Lösning 2: SKOLKA, ligg hemma med en chipspåse och glo på film varje engelskalektion (denna uppmaning gäller alltså bara engelskalektioner, inget annat).

Fan

I måndags var jag glad. I måndags skulle jag börja jobba. I måndags sken solen och jag begav mig iväg mot centrum för att 1. uträtta ett ärende och 2. gå till jobbet efteråt. Halvvägs mot stan ringer "chefen" - E - och säger att de inte hade fått resultaten från intervjun i fredags* ännu, så det var ingen idé att jag kom dit, men hon skulle ringa så fort hon visste mer.

*(Jag blev ju uppringd av E förra onsdagen och blev erbjuden tjänsten på Kaliko, 20 timmar i veckan. Men först var jag tvungen att bli intervjuad igen av själva gallerian, eftersom de ville ha koll på vilka som jobbade i huset, E sa att jag inte skulle oroa mig, det var bara en försiktighetsåtgärd och hon bestämde i slutändan vilka som skulle anställas. Vi var 4 stycken tjejer som hade blivit erbjuden varsin tjänst och således skulle intervjuas. Denna intervju skedde i fredags och jag oroade mig inte).

E ringde upp mig i måndags eftermiddag, och utan att riktigt säga vad som stod på så bad hon mig komma dit på onsdag 10:30 (i morse alltså), även nu säger hon till mig att jag inte ska oroa mig. När jag kommer dit möts jag av en av de andra tjejerna som var där i fredags samt galleriachefen. Galleriachefen förklarar att vi måste genomgå någon slags audition för att kunna få jobbet, så hon placerar ut oss på varsin avdelning i gallerian och kommer tillbaka efter en halvtimme med en annan kvinna som ska låtsas vara kund medans galleriachefen står och antecknar brevid. På en halvtimme ska vi alltså ha fått någon slags uppfattning om vad som finns i sortimentet och sen kunna ge god kundservice. Jag gör mitt bästa och skrattar lite nervöst eftersom det hela känns väldigt... iscensatt. Sen frågar galleriachefen hur jag tyckte att det gick ("fine...?"), och sen förklarar hon att det hade blivit ett missförstånd mellan henne och E, som tydligen inte alls har något att säga till om i slutändan om vilka som ska anställas. JAHA?!

Så jag har gått runt hela veckan och trott att jag har varit garanterad ett jobb. Jag har tackat nej till två andra arbetsintervjuer - för jag hade ju redan jobb, och jag har inte kollat jobcentre efter nya annonser.

Min enda tröst är att vi iallafall var två av fyra som fick genomgå auditionen (jag var inte sämst ensam, yey!) och när jag pratade med den andra tjejen så verkade hon också ganska osäker på hur det hade gått för henne. Hoppet är ju inte ute än, de skulle ringa i eftermiddag (som om..) och lämna besked. Men jag är arg. Jag är arg för att jag har tackat nej till två andra möjligheter. Jag är arg för att jag blir tillsagd att inte oroa mig när det - tydligen - finns saker att oroa sig för. Jag blir arg när E säger en sak och galleriachefen en annan. Jag blir arg för att jag inte får en rättvis chans att visa vad jag går för. Jag blir arg arg arg och får jag inte jobbet tänker jag kräva kläder i skadestånd. Minst.

London

Jag saknar mycket. Jag saknar katten, jag saknar familj och jag saknar mat (främst godis). Men mest av allt saknar jag vänner. Nu när jag är fast med 4 killar i en trea finns det ingenting jag saknar mer än tjejkvällar (och Gustav), och klassfester. Nu när jag har fått ett jobb så ska jag planera in en liten sverigeresa, men det kan ta ett tag att få till eftersom jag måste fixa ledigt och gärna hinna få en lön innan. Jag har ju trots allt inte ens jobbat min första dag än (imorgon!!).

Något som ligger närmare till är London! Där finns en fjärdedel av klassen och en liten fågel viskade i mitt öra att tjejerna där väntar sverigebesök. Efter att ha googlat EDINBURGH - LONDON så visade det sig att det går bussar dagligen (!!) och att de inte tar mer än 9 timmar. Särskilt dyrt var det inte heller, £37 tur och retur. Efter att ha räknat lite kom jag fram till att det borde räcka med 4-5 lediga dagar i rad för att man ska hinna kramas lite och göra staden osäker en kväll. Det bör alltså inte vara alltför omöjligt...
Nu hänger allt på mitt framtida jobbscchema, men får jag som jag vill så är jag i London inom 25 dagar! FEST!