Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
- "Du får poäng på allt du handlar"
- "Snygg outfit - du kan köpa allt nu om du öppnar ett kort!"
- "Ibland får de som har kort extra rabatt"
- "Du kan handla med kortet online"
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
1 kommentar:
helt rätt
Skicka en kommentar