Att säga upp sig

Idag började dagen med att J sade upp sig från jobbet.
Därifrån utvecklades dagen vidare till att jag - efter mycket om och men (och många "eh":n och "öh":n) också lyckades säga upp mig.
Jobbar 4 veckor till, sen är jag fri. Och med frihet kommer Sverige.

Fast nu när Joel kom tillbaka till lägenheten och påminde mig om IPRED och FRA-lagarna så är jag inte så pepp på att komma hem längre. Men ni behöver inte oroa er, jag kommer nog ändå. Ett tag iallafall.





FÖRESTEN SÅ ÄR JAG MYCKET GLAD IDAG OCH LITE LEDSEN OCKSÅ FÖR DET HÄNDE EN SAK FÖRUT

Bestämmelser

Nyaste regeln på HoF: "No water on the shop floor!", en regel som alla - liksom mot alla andra regler - självklart bryter mot.
Det är alltså egentligen tänkt att vi ska dö av vätskebrist.



En sak till: Joe har fått jobbet tillbaka :)

£24.49

Exakt så mycket tjänade Kaliko idag. Det motsvarar ca 300 svenska kronor. Eller en av våra tröjor, på rea. För det var precis vad jag sålde idag - en reatröja. Vad jag gjorde de övriga 5h och 58min tänker jag inte avslöja.

En bra grej, däremot, är att jag har köpt bussbiljett till London och åker på torsdag!

Befodran?

Igår fick S sparken. Hon var den enda på jobbet som hade ett heltidskontrakt, och igår sparkade de henne på grund av att de ansåg att hon inte skötte jobbet. Vilket egentligen är skitsnack för hon gjorde varken mer eller mindre än någon annan. Som ni kanske har förstått så är det ingen fartfylld galleria jag jobbar i, och när det inte finns några kunder händer det lätt att man bara står och snackar skit med resten av personalen istället. (Rättelse: mer än halva dagen går åt till detta, cheferna kan faktiskt vara de som skvallrar mest). Tricket är bara att inte bli påkommen. Att se upptagen ut. Det misslyckade S med, och nu är hon borta. Och någon måste ju ta hennes plats. Och jag har en liiiiiiiiiiiten känsla av att de kommer att fråga mig. Och jag vill inte. Aldrig. 30 timmar i veckan är mer än nog på detdära gudsförgätna stället.

Man skulle ju bara kunna säga "Nej" när (om) de frågar, för ett nej är ju alltid ett nej, och de accepterar nog att jag inte vill. Men då kommer vi till mitt nästa problem: Uppsägningen. Om de nu frågar mig om tjänsten - och jag svarar nej - så är ju det också ett utmärkt tillfälle att nämna att jag hursomhelst tänker sluta. Men
MEN
Jag är extremt konflikträdd och vill egentligen inte säga någonting förrän någon vecka innan jag åker, för jag misstänker att en uppsägning kommer att påbörja en viss särbehandling av mig, eftersom det inte direkt är några idealmänniskor jag jobbar med (med vissa undantag förstås). Faktum är att "mobbningen" av J på jobbet har eskalerat, och hon tänker sluta så fort hennes provanställning är slut (om tre veckor ungefär).

Nu kanske det egentligen är så att de inte ens tänker fråga mig. Jag kanske har tagit åt mig lite väl mycket av det beröm jag fått tidigare, och sitter här och oroar mig för saker som aldrig kommer att ske. Jag hoppas verkligen att så är fallet.

Sverigebesök

• Idag kommer Anders

• Idag fyller Joe år
  

• Nästnästa helg åker jag till London

• Den 8 juni åker Joe och Henrik tillbaks till Sverige

• Den 15 juni kommer mamma + syster + syster + systers pojkvän

"Det ordnar sig...?"

Jaha, så har mitt måtto plötsligt fått ett frågetecken på slutet. Hädanefter måste jag låta rösten gå upp en oktav när jag uttalar det sista ordet i min favoritmening.
Joe fick sparken förra veckan, sådär en månad innan han tänkt åka hem. Anledningen till detta var att det lilla bageriet som han jobbade på förlorar pengar, och helt enkelt inte hade råd att ha kvar honom.
Dåligt.

Andra nyheter är att Anders kommer tillbaks till Skottland. Han bodde här med de andra förut, men hann åka hem innan jag kom hit. Men nu ska han alltså komma tillbaka och förgylla våran tillvaro med sitt fiolgnid.