Befodran?

Igår fick S sparken. Hon var den enda på jobbet som hade ett heltidskontrakt, och igår sparkade de henne på grund av att de ansåg att hon inte skötte jobbet. Vilket egentligen är skitsnack för hon gjorde varken mer eller mindre än någon annan. Som ni kanske har förstått så är det ingen fartfylld galleria jag jobbar i, och när det inte finns några kunder händer det lätt att man bara står och snackar skit med resten av personalen istället. (Rättelse: mer än halva dagen går åt till detta, cheferna kan faktiskt vara de som skvallrar mest). Tricket är bara att inte bli påkommen. Att se upptagen ut. Det misslyckade S med, och nu är hon borta. Och någon måste ju ta hennes plats. Och jag har en liiiiiiiiiiiten känsla av att de kommer att fråga mig. Och jag vill inte. Aldrig. 30 timmar i veckan är mer än nog på detdära gudsförgätna stället.

Man skulle ju bara kunna säga "Nej" när (om) de frågar, för ett nej är ju alltid ett nej, och de accepterar nog att jag inte vill. Men då kommer vi till mitt nästa problem: Uppsägningen. Om de nu frågar mig om tjänsten - och jag svarar nej - så är ju det också ett utmärkt tillfälle att nämna att jag hursomhelst tänker sluta. Men
MEN
Jag är extremt konflikträdd och vill egentligen inte säga någonting förrän någon vecka innan jag åker, för jag misstänker att en uppsägning kommer att påbörja en viss särbehandling av mig, eftersom det inte direkt är några idealmänniskor jag jobbar med (med vissa undantag förstås). Faktum är att "mobbningen" av J på jobbet har eskalerat, och hon tänker sluta så fort hennes provanställning är slut (om tre veckor ungefär).

Nu kanske det egentligen är så att de inte ens tänker fråga mig. Jag kanske har tagit åt mig lite väl mycket av det beröm jag fått tidigare, och sitter här och oroar mig för saker som aldrig kommer att ske. Jag hoppas verkligen att så är fallet.