£24.49

Exakt så mycket tjänade Kaliko idag. Det motsvarar ca 300 svenska kronor. Eller en av våra tröjor, på rea. För det var precis vad jag sålde idag - en reatröja. Vad jag gjorde de övriga 5h och 58min tänker jag inte avslöja.

En bra grej, däremot, är att jag har köpt bussbiljett till London och åker på torsdag!

Befodran?

Igår fick S sparken. Hon var den enda på jobbet som hade ett heltidskontrakt, och igår sparkade de henne på grund av att de ansåg att hon inte skötte jobbet. Vilket egentligen är skitsnack för hon gjorde varken mer eller mindre än någon annan. Som ni kanske har förstått så är det ingen fartfylld galleria jag jobbar i, och när det inte finns några kunder händer det lätt att man bara står och snackar skit med resten av personalen istället. (Rättelse: mer än halva dagen går åt till detta, cheferna kan faktiskt vara de som skvallrar mest). Tricket är bara att inte bli påkommen. Att se upptagen ut. Det misslyckade S med, och nu är hon borta. Och någon måste ju ta hennes plats. Och jag har en liiiiiiiiiiiten känsla av att de kommer att fråga mig. Och jag vill inte. Aldrig. 30 timmar i veckan är mer än nog på detdära gudsförgätna stället.

Man skulle ju bara kunna säga "Nej" när (om) de frågar, för ett nej är ju alltid ett nej, och de accepterar nog att jag inte vill. Men då kommer vi till mitt nästa problem: Uppsägningen. Om de nu frågar mig om tjänsten - och jag svarar nej - så är ju det också ett utmärkt tillfälle att nämna att jag hursomhelst tänker sluta. Men
MEN
Jag är extremt konflikträdd och vill egentligen inte säga någonting förrän någon vecka innan jag åker, för jag misstänker att en uppsägning kommer att påbörja en viss särbehandling av mig, eftersom det inte direkt är några idealmänniskor jag jobbar med (med vissa undantag förstås). Faktum är att "mobbningen" av J på jobbet har eskalerat, och hon tänker sluta så fort hennes provanställning är slut (om tre veckor ungefär).

Nu kanske det egentligen är så att de inte ens tänker fråga mig. Jag kanske har tagit åt mig lite väl mycket av det beröm jag fått tidigare, och sitter här och oroar mig för saker som aldrig kommer att ske. Jag hoppas verkligen att så är fallet.

Sverigebesök

• Idag kommer Anders

• Idag fyller Joe år
  

• Nästnästa helg åker jag till London

• Den 8 juni åker Joe och Henrik tillbaks till Sverige

• Den 15 juni kommer mamma + syster + syster + systers pojkvän

"Det ordnar sig...?"

Jaha, så har mitt måtto plötsligt fått ett frågetecken på slutet. Hädanefter måste jag låta rösten gå upp en oktav när jag uttalar det sista ordet i min favoritmening.
Joe fick sparken förra veckan, sådär en månad innan han tänkt åka hem. Anledningen till detta var att det lilla bageriet som han jobbade på förlorar pengar, och helt enkelt inte hade råd att ha kvar honom.
Dåligt.

Andra nyheter är att Anders kommer tillbaks till Skottland. Han bodde här med de andra förut, men hann åka hem innan jag kom hit. Men nu ska han alltså komma tillbaka och förgylla våran tillvaro med sitt fiolgnid.

"Det ordnar sig..."

Alla som känner mig vet att jag är en "det ordnar sig"-person. Det är min kontring till alla livets utmaningar och jag är ett levande bevis på att det fungerar (oftast).

Jag har haft ett litet dilemma när det gäller boende under sommarmånaderna (juli-augusti), eftersom jag - som nämnt - bestämt mig för att åka hem. Men hem är ju inte vart som helst, hem innebär ju helst Sundsvall, och vart ska man då bo? Det är ju ganska osäkert att jag lyckas få ett jobb någonstans, sådär mitt i sommaren när alla butiker redan anställt personal (jo, jag ska söka, men håller inga hopp uppe i dessa tider...).

Men så slog det mig att mormor och morfar inte kommer att använda sig av sitt hus i sommar, eftersom de har sommarstuga ute på Alnön. Så jag tog mod till mig och frågade och - Ja! Jag fick bo där! Tjoho.

Jag sa ju att det skulle ordna sig...

1234

Här i skottelandet händer det inte så mycket utöver det vanliga. Som ni säkert redan har gissat med hjälp av mina tidigare inlägg så upptas större delen av min tid av jobb, och resten tillbringar jag med att sova. MEN, mina damer och herrar, MEN - och detta är inte vilket men som helst, utan det är ett men med VERSALER!
MEN planer har satts i verket och beslut har fattats, och det är med glädje i rösten som jag meddelar att vi kommer hem. Svenskarna återvänder till fäderneslandet (tids nog).
"Va?!", säger ni då, "Varför fan då?!", och ja, det kan man ju undra. Edinburgh är vackert, speciellt nu framåt våren och sommaren, men hemlängtan tränger på och jag antar att de flesta redan har gissat sig till att jag inte trivs sådär superbra på jobbet.
För vissa andra i lägenheten har planen hela tiden varit att åka hem i juni, medans jag bara har sagt att "vi får se vad som händer". Nu har jag sett vad som hänt och kommit fram till vad jag vill göra, och det känns superbra även om jag inte tänker avslöja vad det är än.

Jag är fast på jobbet tills i mitten på juni någon gång, och vårat hyreskontrakt går ut den sista. Sen är det hemåt som gäller, så de som har lekt med tanken på att hälsa på mig härborta får göra det snart! Behöver jag säga att ni är mer än välkomna?

P.S. Jag råkade precis köpa en öland-roots biljett, och uppmanar nu alla andra att göra det också. D.S.

Danger Hank

Tänkte promota grabbarna lite:

Am - Live på Citizen Smith
Den unge lekaren - Live på Medina
Vandraren från Oxeby - Live på Citizen Smith
Viggen - Live på Citizen Smith

Filmade av: Mig! :)