Alla som känner mig vet att jag är en "det ordnar sig"-person. Det är min kontring till alla livets utmaningar och jag är ett levande bevis på att det fungerar (oftast).
Jag har haft ett litet dilemma när det gäller boende under sommarmånaderna (juli-augusti), eftersom jag - som nämnt - bestämt mig för att åka hem. Men hem är ju inte vart som helst, hem innebär ju helst Sundsvall, och vart ska man då bo? Det är ju ganska osäkert att jag lyckas få ett jobb någonstans, sådär mitt i sommaren när alla butiker redan anställt personal (jo, jag ska söka, men håller inga hopp uppe i dessa tider...).
Men så slog det mig att mormor och morfar inte kommer att använda sig av sitt hus i sommar, eftersom de har sommarstuga ute på Alnön. Så jag tog mod till mig och frågade och - Ja! Jag fick bo där! Tjoho.
Jag sa ju att det skulle ordna sig...
fredag 24 april 2009
måndag 13 april 2009
1234
Här i skottelandet händer det inte så mycket utöver det vanliga. Som ni säkert redan har gissat med hjälp av mina tidigare inlägg så upptas större delen av min tid av jobb, och resten tillbringar jag med att sova. MEN, mina damer och herrar, MEN - och detta är inte vilket men som helst, utan det är ett men med VERSALER!
MEN planer har satts i verket och beslut har fattats, och det är med glädje i rösten som jag meddelar att vi kommer hem. Svenskarna återvänder till fäderneslandet (tids nog).
"Va?!", säger ni då, "Varför fan då?!", och ja, det kan man ju undra. Edinburgh är vackert, speciellt nu framåt våren och sommaren, men hemlängtan tränger på och jag antar att de flesta redan har gissat sig till att jag inte trivs sådär superbra på jobbet.
För vissa andra i lägenheten har planen hela tiden varit att åka hem i juni, medans jag bara har sagt att "vi får se vad som händer". Nu har jag sett vad som hänt och kommit fram till vad jag vill göra, och det känns superbra även om jag inte tänker avslöja vad det är än.
Jag är fast på jobbet tills i mitten på juni någon gång, och vårat hyreskontrakt går ut den sista. Sen är det hemåt som gäller, så de som har lekt med tanken på att hälsa på mig härborta får göra det snart! Behöver jag säga att ni är mer än välkomna?
P.S. Jag råkade precis köpa en öland-roots biljett, och uppmanar nu alla andra att göra det också. D.S.
MEN planer har satts i verket och beslut har fattats, och det är med glädje i rösten som jag meddelar att vi kommer hem. Svenskarna återvänder till fäderneslandet (tids nog).
"Va?!", säger ni då, "Varför fan då?!", och ja, det kan man ju undra. Edinburgh är vackert, speciellt nu framåt våren och sommaren, men hemlängtan tränger på och jag antar att de flesta redan har gissat sig till att jag inte trivs sådär superbra på jobbet.
För vissa andra i lägenheten har planen hela tiden varit att åka hem i juni, medans jag bara har sagt att "vi får se vad som händer". Nu har jag sett vad som hänt och kommit fram till vad jag vill göra, och det känns superbra även om jag inte tänker avslöja vad det är än.
Jag är fast på jobbet tills i mitten på juni någon gång, och vårat hyreskontrakt går ut den sista. Sen är det hemåt som gäller, så de som har lekt med tanken på att hälsa på mig härborta får göra det snart! Behöver jag säga att ni är mer än välkomna?
P.S. Jag råkade precis köpa en öland-roots biljett, och uppmanar nu alla andra att göra det också. D.S.
söndag 5 april 2009
Danger Hank
Tänkte promota grabbarna lite:
Am - Live på Citizen Smith
Den unge lekaren - Live på Medina
Vandraren från Oxeby - Live på Citizen Smith
Viggen - Live på Citizen Smith
Filmade av: Mig! :)
Am - Live på Citizen Smith
Den unge lekaren - Live på Medina
Vandraren från Oxeby - Live på Citizen Smith
Viggen - Live på Citizen Smith
Filmade av: Mig! :)
fredag 3 april 2009
J.O.B.B
Ungefär såhär ser mitt liv ut just nu:
08:00 - Vaknar
09:00 - Går till jobbet
10:00 - Börjar jobba
14:00 - 45 min lunch
16:30 - 15 min rast
18:00 - Slutar
19:00 - Kommer hem, äter
22:00 - Somnar
Igår fick jag beröm. Min chef tyckte att jag var duktig och ville ge mig fler timmar. Hon vill att jag ska jobba så gott som heltid.
Tack, säger jag. Smickrande, visst, men vill jag?
Saker som är bra med att jobba:
Saker som är dåliga med att jobba:
*Är inte själv inblandad, men påverkas ändå. Det är två tjejer på jobbet som fryser ut en tredje. Hon talade om detta för en av cheferna som konfronterade dem, så nu pratar de inte med henne alls. Eftersom jag gör det så har de börjat ignorera mig också!
Fast det är klart, det finns inte direkt någonting annat att göra på jobbet än att snacka skit om folk.
09:00 - Går till jobbet
10:00 - Börjar jobba
14:00 - 45 min lunch
16:30 - 15 min rast
18:00 - Slutar
19:00 - Kommer hem, äter
22:00 - Somnar
Igår fick jag beröm. Min chef tyckte att jag var duktig och ville ge mig fler timmar. Hon vill att jag ska jobba så gott som heltid.
Tack, säger jag. Smickrande, visst, men vill jag?
Saker som är bra med att jobba:
- Inkomst
- Man har något att göra på dagarna
- Träffar folk
- Övar engelska
Saker som är dåliga med att jobba:
- Skitlön (£5,49/h, vilket motsvarar 66 SEK. Ingen OB)
- Man får aldrig sova ut
- Intriger på jobbet*
- Är upptagen jämt
*Är inte själv inblandad, men påverkas ändå. Det är två tjejer på jobbet som fryser ut en tredje. Hon talade om detta för en av cheferna som konfronterade dem, så nu pratar de inte med henne alls. Eftersom jag gör det så har de börjat ignorera mig också!
Fast det är klart, det finns inte direkt någonting annat att göra på jobbet än att snacka skit om folk.
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Loch Ness
I helgen har Joes far och hans dam varit här. Vi passade på att göra en massa turistiga saker eftersom vi inte har hunnit med det än. Såhär har helgen sett ut:
Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.
Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)
Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.
Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.
Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)
Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.
onsdag 25 mars 2009
"Will you be using a House of Fraser card today?"
Jag tänkte försöka förklara vad ondska är. Det är invecklat och jag är inte säker på att jag kan förklara det på ett enkelt sätt, men jag tänkte försöka.
Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
- "Du får poäng på allt du handlar"
- "Snygg outfit - du kan köpa allt nu om du öppnar ett kort!"
- "Ibland får de som har kort extra rabatt"
- "Du kan handla med kortet online"
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
