tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Loch Ness
I helgen har Joes far och hans dam varit här. Vi passade på att göra en massa turistiga saker eftersom vi inte har hunnit med det än. Såhär har helgen sett ut:
Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.
Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)
Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.
Lördag: Tänkte visa dem lite pub/musikliv, så vi gick till Royal Oak. Det var väldigt trevligt och mysigt, med sång, spel och lite öl. Bredvid mig satt det en äldre herre, som var någorlunda berusad och således väldigt trevlig. När han fick veta att vi var från Sverige blev han glad och pratade på om när han var i Stockholm och såg Vasaskeppet. Sen påpekade han att jag inte såg särskilt svensk ut, som var så mörk! Så jag nämnde att min pappa var från Syrien.
"Oh, I know a song about Syria!"
"Really?"
"Yeah, by Bob Marley. It goes something like this... Syria.... Little darlin', Syria"
Hehehehehe för de som inte förstod så menade han "Stir it up". Det upplyste jag honom om, då blev han lite röd och skämdes.
Söndag: Upp klockan 6 (Egentlinge klockan 5 eftersom man vred fram klockorna) för att möta våran Tourbus på Royal Mile. Vi hade bokat en tolvtimmarstur upp till Highlands och Loch Ness, kostade inte sådär jättemycket, 36 pund. Våran guide var mycket rolig och kunnig, pratade i en liten mikrofon i bussen hela resan. 12 timmar, nästan konsant. Han pekade ut byggnader, berg och träd som var eller hade varit viktiga. Väl framme vid sjön spanade vi efter monstret några minuter, åt på en restaurang, och sen bar det av hemåt igen. (Bilder här: Bilddagboken)
Måndag (idag alltså): Edinburgh är ju känd för att ha en stad under staden som sägs vara väldigt hemsökt. Det finns flera olika sortes turer ditunder, men vi valde en som specialicerade sig på att skrämmas. Våran guide var en ung kille som pratade med stor inlevelse och väldigt fort. Han visade ner oss i en underjordisk gång, där vi gick igenom tre rum. Nummer ett klassades av Brittiska paranormala förbundet (Eller något sådant...) för klass 1-hemsökt. Ingen action där direkt. Nummer två hade tidigare använts till satanistiska ritualer och kallades för klass 2-hemsökt. Inte direkt någon action där heller, även om ingen vågade gå in i en stencirkel mitt i rummet där ondskan sades "vara fången". Nummer tre var klass 3-hemsökt och där hade många turister varit med om läskiga saker, sa Luke, våran guide, och delade upp tjejerna att stå på ena sidan av rummet, och killarna på den andra. Han pratade på om allt möjligt läskigt som hade hänt därinne innan han - plötsligt - släckte ficklampan. PANG så hoppade det fram en tjej och skrek vid ingången. Ett mycket bra sätt att förstöra en annars härligt läskig tur på.
onsdag 25 mars 2009
"Will you be using a House of Fraser card today?"
Jag tänkte försöka förklara vad ondska är. Det är invecklat och jag är inte säker på att jag kan förklara det på ett enkelt sätt, men jag tänkte försöka.
Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
Huset som jag jobbar i - House of Frasers - ligger längst bort på gatan och de märken som finns där finns även i andra gallerior på samma gata, som är mera lättillgängliga. Alltså är vårat hus jämt tomt. Alltså tar de till alla möjliga medel för att locka till sig folk. Bland annat så går det att öppna ett så kallat "House of fraser-card", ett sorts kreditkort som bara fungerar i huset. Man samlar poäng som - när man samlat tillräckligt många - byts ut mot värdecheckar, som man sen kan spendera i huset. Man får tre poäng per pund, och när man har samlat ihop 1500 poäng får man en check på 15 pund. För de som inte är så snabba med att räkna kan jag tala om att 1500 poäng innebär att man spenderat 500 pund (6000 kronor) och detta måste ske inom loppet av ett år. I en och samma galleria.
Allt man handlar på detdär kortet betalar man av en gång i månaden, med någon procents ränta. Jag kan självklart inte säga exakt hur det är eftersom jag inte har ett såntdär kort själv, men jag kan tänka mig att räntan som man betalar, som vi ska marknadsföra ligga på "någon pund i månaden", sammanlagt blir mer än dedär 15 punden som man till slut kan få.
Vi ska försöka sälja dethär kortet till alla våra kunder med argument som
- "Du får poäng på allt du handlar"
- "Snygg outfit - du kan köpa allt nu om du öppnar ett kort!"
- "Ibland får de som har kort extra rabatt"
- "Du kan handla med kortet online"
Det är ett riktigt skitkort, och cheferna pressar oss som fan till att sälja dem. Då och då dyker det upp små meddelanden på kassaapparatsskärmen som säger "Grattis till John på Menswear, som sålde ett kort", "1 kort sålt idag, 4 kvar!", "Nästa person som säljer ett kort får en flaska vin", och min favorit: "De som inte säljer ett kort idag kommer att få träffa huschefen på måndag och förklara varför". Som om inte det vore nog så spelar de en liten fyndig melodi på radion varje gång ett kort säljs "för att inspirera oss andra" typ.
En tjej som blev anställd samtidigt som mig, J, tycker - precis som jag - att det är jätteobehagligt att försöka tvinga på folk kortet, så hon struntar i det helt enkelt. Häromdagen så var det trots allt en liten tant som efter att ha sett all reklam i huset var lite nyfiken på kortet, och bad henne att få öppna ett. J som var ny visste inte riktigt hur man gjorde, så hon bad en annan tjej, N, om hjälp. N såg sin chans och planerade att försöka få kortet sålt i sitt namn. Då sa en annan kvinna på samma avdelning, K, att J gärna fick använda hennes kassa och att hon kunde visa hur man gjorde. Då påpekade N för J att hon skulle vara noga med att se till så att kortet blev sålt i hennes namn, så att inte K tjänade på det, trots att hon nyss smidit samma plan själv. Till slut var i alla fall kortet öppnat, och det stod i J:s namn. Då påpekade N att J borde ringa till växeln och tala om att hon sålt ett kort. "Varför?" undrade hon, men fick inget svar. Hon ringde till slut och efter några sekunder kom dendär lilla fyndiga melodin som jag nämnde tidigare "till hennes ära", liksom. Som om inte det vore nog så fick hon i två dagar efteråt tummen upp och grattis av alla möjliga människor i chefsposition som aldrig ens hade tittat på henne förut. Ryktet spred sig, så att säga.
I vårat fikarum står det tre pidestaler. På de pidestalerna kommer det snart att stå ett litet pris samt namn och avdelning på de tre som sålt flest kort under en viss period.
Man kan se kortet som pengar. Man kan se kortet som ett enkelt sätt att sätta människor i skuld. Man kan se kortet som en anledning till bråk mellan kollegor, favorisering av personal, och som någonting som får de som inte lyckas sälja något att känna sig dåliga. Man kan se kortet som en liten plastbit av ren ondska. Jag tänker aldrig försöka sälja ett kort till en kund om inte personen själv ber om det. Jag struntar i om jag måste förklara mig en gång i veckan för chefen, jag får hellre sparken än att jag tvingar in en annan människa i skuld.
söndag 22 mars 2009
Tunng with Tinariwen
I helgen har brödernas pappa varit här. I Fredags tänkte vi gå ut en sväng och visa puben som grabbarna brukar spela på. Jag drack en (liten) öl innan vi gick ut, och sen bjöd Joe mig på en White Russian på puben. Tänkte liksom ta det lugnt eftersom jag började jobba klockan 9 dagen efter, så jag var hemma innan midnatt. Nästa dag försov jag mig tre timmar och var bakis hela dagen. Löjligt. Jaja, man får väl vad man förtjänar antar jag.
Igårkväll var det konsert! Var trött efter att ha jobbat hela dagen (trots min sovmorgon) och - som sagt - lite bakis, så danshumöret var kanske inte på topp, men hade det varit det så hade jag dansat! Ojojoj vad jag hade dansat.
Vi var tidiga dit, 10 minuter innan insläppet, så vi fick vänta länge på att någonting skulle hända, men man såg att det skulle bli kul med tanke på alla konstiga instrument som stod på scenen. Efter 1,5 timme var det dags för förbandet som var något slags soundsystem. Efter ytterligare en halvtimme klev Tinariwen upp på scen och spelade några introlåtar. Sen kom Tunng till deras assistans. Det var... experimentiellt, minst sagt! Men det var bra och det var vackert och det var jävligt trångt och varmt. Min favoritdel var när Tunng-gitarristen och ena Tinariwen-gitarristen duellerade. Det var rockenroll!
Igårkväll var det konsert! Var trött efter att ha jobbat hela dagen (trots min sovmorgon) och - som sagt - lite bakis, så danshumöret var kanske inte på topp, men hade det varit det så hade jag dansat! Ojojoj vad jag hade dansat.
Vi var tidiga dit, 10 minuter innan insläppet, så vi fick vänta länge på att någonting skulle hända, men man såg att det skulle bli kul med tanke på alla konstiga instrument som stod på scenen. Efter 1,5 timme var det dags för förbandet som var något slags soundsystem. Efter ytterligare en halvtimme klev Tinariwen upp på scen och spelade några introlåtar. Sen kom Tunng till deras assistans. Det var... experimentiellt, minst sagt! Men det var bra och det var vackert och det var jävligt trångt och varmt. Min favoritdel var när Tunng-gitarristen och ena Tinariwen-gitarristen duellerade. Det var rockenroll!
fredag 20 mars 2009
Swenglish
Svengelska är ett mycket spännande fenomen. Igår - efter att jag hade jobbat 10 timmar, och således pratat engelska hela dagen - hade vi lite filmmys hemma hos oss tillsammans med två Gävletjejer som bor här, ett kvarter ifrån oss ungefär. Efter att ha kastat ut mig meningar som "Because det var så" och "hahahaha that's kul" så insåg jag mitt handikapp och tyckte att det var lika bra att hålla käften.
onsdag 18 mars 2009
En dag.
Det är otroligt hur utmattad man kan bli av att bara stå bakom en kassaapparat en hel dag. Idag var min tredje heldag i rad, och det känns i hela kroppen. Längtar tills de har klarat ut schemat så att jag får mina 5 timmar om dagen, att jobba mycket får en att inse att fritid är värt mer än pengar. Kalla mig lat, men jag skulle aldrig orka ett heltidsjobb. Inte inom handels iallafall.
För tillfället är Joel i Sverige och fixar tanden, och han är osäker på om han kommer komma tillbaka. Mille åker hem om en vecka, och plötsligt var vi bara tre. Det är alltså ingen av er som känner för att bo i Edinburgh i 3 månader? (Jag är fullt seriös).
I detta nu befinner sig även min bror i Storbritannien, men vart och varför är för mig ett mysterium, någonstans i England har jag hört ryktats. Jag tycker allt att han kan pallra sig hit på en fika iallafall. Min Londonresa blev dessutom uppskjuten (obs! Inte inställd!) så att jag kommer till honom innan han åker hem verkar inte heller särskilt troligt. Nåja, jag tröstar mig med att smida hemliga planer så länge.
För tillfället är Joel i Sverige och fixar tanden, och han är osäker på om han kommer komma tillbaka. Mille åker hem om en vecka, och plötsligt var vi bara tre. Det är alltså ingen av er som känner för att bo i Edinburgh i 3 månader? (Jag är fullt seriös).
I detta nu befinner sig även min bror i Storbritannien, men vart och varför är för mig ett mysterium, någonstans i England har jag hört ryktats. Jag tycker allt att han kan pallra sig hit på en fika iallafall. Min Londonresa blev dessutom uppskjuten (obs! Inte inställd!) så att jag kommer till honom innan han åker hem verkar inte heller särskilt troligt. Nåja, jag tröstar mig med att smida hemliga planer så länge.
måndag 16 mars 2009
:(
Saker jag tänker på när jag saknar folk:
- Dendär gången Zandra försökte fota en hallucination
- Klassen utklädda till godisar
- Ölandroots 2008 (2009 to come!)
- Piknik vid en smutsig å
- Alla svordomar som skreks över sysalen
- Tisdagskvällar med chips och TV-tittande
- Bilresor med särskilda förhandsbrända CD-skivor, frustrerad chaufför, vilsekörningar och rökpauser var tionde minut
- Lägenheter lånade av "någons" släktingar som vi lovat att inte ha fest i men har ändå
- Cykla till Joe mitt i natten
- La Familia
- Vickys hembakta bullar, kaka, paj eller vad hon nu har hittat på
- Dendär gången när jag och Stina inte riktigt kände varandra men jag grinade på henne i en hel vecka
- "Puman" a.k.a "Llaman"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
